Med djuren tills jag dör
Eva Bromée, professional hunter.
Med djuren tills jag dör
Eva Bromée är en professionell jägare – född in i jaktvärlden med djur som sina närmaste vänner. Även om hon är en framgångsrik jägare som har tränat jakthundar till nationell tävlingsnivå, är det en tuff patriarkal kultur att arbeta i. Men Eva är inte rädd för att stå upp för sig själv. "Ni borde kalla artikeln ‘Kvinnan som hatar män men älskar djur’," säger hon, med hänvisning till den svenska titeln på den första Lisbeth Salander-romanen.
Den sista sträckan från Sorsele känns som den aldrig tar slut, men tydligen är vi “nästan framme”. Detta säger något om uppfattningen av avstånd så här långt norrut. Den raka vägen förändras inte mycket, men livas upp av den turbulenta Vindelälven. Floden som den älskade trubaduren Evert Taube kämpade för i så många år fortsätter fortfarande att rinna genom bergen, granarna och tallarna.
Eva
Det är skymning i Ammarnäs. Eva är på gården med hundar som rusar runt, nyfikna på den främmande bilen som närmar sig. Hon hälsar oss snabbt. “Jag är nästan klar, jag måste bara få in älgen i garaget.” Från flaket lyfter hon en halv älgkropp som är mycket större än henne. Det är troligen det maximala hon kan bära, men det ser inte ut som om det stör henne. Rester från renslakten torkar i närheten. Horn, skinn och ben är prydligt sorterade.
Eva bär en kamouflagemönstrad anorak, förmodligen tre storlekar större än hon behöver. “Det är bra att kunna stoppa in en hund under rocken om man behöver det i fjällen.” Hon har tydliga, mörka ansiktsdrag och naturen har satt sina spår på det buskiga, blonda håret med slingor.
Eva växte upp på en gård i Klövsjö i Jämtland med sin mamma, pappa och fem systrar. Det pratades aldrig om att döttrarna skulle ha någon form av barnomsorg – dagarna tillbringades i skogen med pappa Arne, som också var professionell jägare. “Vi var nog en ganska ovanlig familj. En gång studerade psykoanalytikern Rigmor Robert oss ett tag och hon tyckte att vi nästan hade en djurlik uppväxt. Hon jämförde vår familj med babianer.” När Eva började skolan var hon lite av en outsider. “Jag hade inte mycket till sociala färdigheter. Och en av pappas hundar, Banna, följde alltid med mig till skolan. Sedan sprang hon hem själv och kom tillbaka för att hämta mig i slutet av dagen.” Jaktträningen började tidigt. Pappa Arne köpte en skjutningssimulator så att hon kunde öva skytte. “Varje gammal man som besökte skulle utmana mig, men jag vann alltid. Det var lite av en show.” Hon ler och det märks att detta är ett hjärtligt minne för henne.
“Jag följer inte normen för hur man ska vara, och vissa har svårt att hantera att jag inte passar in i någon box. Men jag har lärt mig att inte oroa mig för det.”
Eva och hennes systrar uppfostrades under mottot att du kan göra vad som helst, men du måste göra det själv. “Det var ganska tufft, vi var tvungna att göra allt själva. Samtidigt har det format mig till den jag är idag, annars hade jag nog aldrig klarat mig i denna mansdominerade bransch.” “Jag följer inte normen för hur man ska vara, och vissa har svårt att hantera att jag inte passar in i någon box. Men jag har lärt mig att inte oroa mig för det.” Hon visar upp den nya upplagan av en känd jakttidning. “Se här, till exempel, vi får nog vänta ytterligare 100 år innan vi ser en enda kvinna på omslaget.”
Hundarna
Förutom att vara professionell jägare var pappa Arne också en framgångsrik uppfödare av svenska älghundar hemma på gården. För fem veckor sedan föddes Evas första egna kull med älghundvalpar. Hundarna betyder allt, de är inte bara hennes arbetskollegor utan också hennes livskamrater. “Jag ser det som en ära att vandra genom livet tillsammans med hundarna, tyvärr är det en så kort tid av mitt liv som varje hund får vara en del av. Om jag kunde ge dem några år av mitt liv skulle jag göra det. Utan att tveka.”
Hennes röst brister när hon pratar om sin fågelhund Minn, som dog för några år sedan. “Nackdelen med att vara så nära djuren är att ditt hjärta går sönder när något händer med dem.” Hon torkar en tår från kinden, vilket lämnar kvar en smutsrand från hennes hand.
Förra året, under älgjaktens höjdpunkt, höll det på att gå riktigt illa. Eva jagade med en lånad hund och hade just skjutit en älg som hamnat på andra sidan av en flod med starka strömmar. Ren instinkt gjorde att hunden jagade efter älgen och föll i det forsande vattnet. “Jag hade inget annat val än att hoppa i och rädda hunden. Till slut fick jag tag i halsbandet med ena handen och några överhängande trädgrenar med den andra, så att jag kunde dra mig upp. Efteråt tänkte jag: Ja, jag är villig att offra mitt eget liv för en hund. Det vet jag nu.”
Telefonen ringer och några ord utbyts innan samtalet avslutas med ett kort “OK, jag är där imorgon”. En av renarna har rymt till grannbyn.
Renbockslakten
Det är tidig höst, men fjällbjörkarna har redan börjat skifta färg. Det råder en uppspelt stämning och varm andedräkt stiger från både människor och djur. Värmen strålar från de nyflådda renkropparna; de hänger överallt, som om döden nosar omkring från alla håll. Det är många människor här för årets slakt. Alla har sin uppgift. Små barn springer runt blodpölarna som om det vore vatten. Hundar leker med avklippta renstjärtar. En gammal kvinna kokar kaffe på elden. En kuslig tystnad hänger över platsen.
Alla vet att Eva kommer för att ta hand om den förrymda renbocken. Men ingen säger något. Inne i inhägnaden rör sig renarna som en karusell. Runt och runt springer de, helt omedvetna om att livet snart är över. Männen turas om att kasta lasso och fånga sina renar, vissa mer skickliga än andra. Hierarkin mellan dem syns på något sätt i hur de kastar. Eva går in genom grinden utan tvekan och snart sitter repet runt hornen. Efter en dragkamp förs renen ut ur inhägnaden. Avlivningen går snabbt, ett skott från en bultpistol i pannan och den faller tungt till marken.
“Det är svårt för yngre tjejer att våga börja göra saker om de inte ser oss andra kvinnor göra det.”
Eva tar kommandot över slakten. Hon har gjort detta sedan hon var liten och det märks på hennes djärva och metodiska sätt att hantera djuret och kniven. Steg för steg med självsäkra rörelser. Slakten brukar alltid falla på männen, det har alltid varit så. Men inte nu. En ung tonårsflicka ansluter sig tyst, ivrig att lära sig hur man gör. Eva tar gärna henne under sina vingar och förklarar varje steg medan hon hanterar djuret. “Det är svårt för yngre tjejer att våga börja göra saker om de inte ser oss andra kvinnor göra det.”
I bilen hem slurpas ljummet kaffe, men annars är det tyst. Det märks att alla är trötta efter dagen. “Jag vill inte att något djur ska lida. Jag är hellre där i slutet och ser till att allt går rätt till. Dödens ögonblick kan vara riktigt svårt, vem är jag att bestämma att detta djur ska dö. Men så länge det görs rätt, är det okej. Jag minns ett citat från filmen Cold Mountain när en gammal kvinna klappar sin favoritget före den förestående slakten: ‘I’ve learned a person can pretty much survive off a goat. A goat gives you company, and milk, and cheese... and when you need it, good meat’. Så känner jag.” Vi fortsätter hem i tystnad.
Text och foto av Linda Rinnevuo, Lundhags.