Emanuels kängstory

"Jag minns när jag köpte dessa på våren 1991 från en lokal skoaffär i Vetlanda. Han hade tagit in dem speciellt för mig. Jag var 17 år gammal och verkligen intresserad av vandring, och jag ville ha bra utrustning. Några år tidigare hade jag gått i mindre bra kängor som jag köpt billigt någonstans. Jag ville inte göra om det misstaget.

Sommaren 1991 skulle min kusin och jag vandra Kungsleden från Abisko till Kebnekaise, och jag kunde bara inte tänka mig att inte ha bra skor på fötterna. Jag minns när jag provade dem hemma i köket och känslan var magisk. Det kändes som att jag studsade fram. Det var verkligen fjädring i steget!

En vän hade haft ett par Lundhags Alaska i ett par år och var mycket nöjd med dem. Det var därför jag valde dessa. Lundhags hade ett ganska begränsat utbud vid den tiden. Det var på sätt och vis en fördel. Nu finns det många modeller på marknaden. Jag tyckte att bindningsläppen på framsidan av kängorna såg fantastisk ut. De kom verkligen till sin rätt några år senare när jag skaffade ett par träskidor med vajerbindningar. Jag använder fortfarande kängorna för skidåkning. På samma skidor.

Jag växlar mellan mina Alaska och ett par lågskurna. Jag väljer alltid Alaska när terrängen är lite våtare. De följde med mig på min senaste fjällvandring 2020 och klarade en veckas vandring utan problem, trots nästan 30 års användning. Men sulorna är utslitna och jag borde verkligen lämna in dem för omsulning. Några av öljetterna har lossnat och blivit utbytta av en skomakare. En del av sömmarna är också ganska slitna, och jag har reparerat dem själv med stark tråd där den gamla sömmen gått.

Jag tror inte att jag har de äldsta kängorna som fortfarande används, men 31 års trogen tjänst är verkligen inte dåligt. Med så långvariga kängor har jag inte direkt varit en stor kund hos Lundhags. Det är vad som händer när man gör saker så här bra.

Med vänliga hälsningar, Emanuel Sennerstrand"