Stefan Bellika

Från cirkusen till vildmarken. Du behöver inte korsa Alaska med hundspann eller leta efter det mest spektakulära äventyret. Stefan Bellika har genomfört flera extrema projekt i verkligt vild natur, men det viktigaste är inte de stora prövningarna. – Det viktigaste är att jag får vara mycket utomhus, säger Stefan.

Det är ganska svårt att snabbt sammanfatta Stefan Bellikas resa från att uppträda som akrobat på cirkus till ett mer naturligt liv i sin stuga vid gränsen till Stora Sjöfallets nationalpark, norr om polcirkeln i Norrbotten. En plats belägen tre timmar med skidor och draghund från Gällivare, där han arbetar som hundfysioterapeut. Men om vi tar den korta versionen, finns det flera milstolpar från hans uppväxt i Skellefteå, som inkluderar bland annat hockey och fiske. I gymnasiet flyttade Stefan till Stockholm och blev cirkusartist. Umgänget med skateboardgänget, och att åka skateboard en hel del, ledde honom senare till fotografering, vilket fram till idag har varit hans huvudsakliga inkomstkälla, även om han aldrig riktigt siktade på en karriär som fotograf. Men historien är mångfacetterad.

– Jag har inte precis följt en viss mall, säger Stefan lakoniskt.

– Friluftslivet var inget jag tänkte specifikt på där jag växte upp. Det var ett så naturligt inslag och fanns där så fort man hade lite ledig tid. Du har en farfar som fiskar och föräldrar som tar dig utomhus. När jag ser tillbaka tänker jag inte ens på det som friluftsliv, men det har helt klart format mig väldigt mycket. Den 12-årige jag hade ingen ambition att bo i en stuga bredvid en nationalpark som jag gör nu.

Vändpunkten

Den stora vändpunkten, som verkligen väckte hans intresse för friluftsliv, kom när Stefan fick sin första hund. Han köpte en ganska krävande ras och ville, med egna metoder, se hur väl han kunde träna den.

– Jag skaffade en Border Collie. En som kunde valla får och krävde mycket arbete. De som kände mig trodde att jag inte var lugn nog för att hantera en så krävande hund, så naturligtvis valde jag en sådan hund. Sedan var jag tvungen att bevisa för alla att jag klarade det. Jag ville i princip bli historisk inom hundägande. Vallträning är en sak och jag ville inte göra som alla andra, jag ville göra det bättre. Jag tänkte att om min hund var i bättre kondition än alla andra hundar, då är jag i god form. Så jag började åka skidor med hunden, men det var nytt för mig. Jag ringde en hundspannkennel för att fråga hur det gick till. Och sedan började jag hjälpa till på kenneln.

– Jag minns första gången jag gick in till hundarna med mannen som driver kenneln. Han släpper ut alla hundar, och vi bara står där och hör inte ett ljud. Mer än 60 hundar leker med varandra, och han står där som en dirigent och styr hela grejen. Då kände jag att "jag vill vara den mannen".

Stefan blev mer och mer engagerad i verksamheten och han gjorde det så bra att han fick förtroendet att ta hand om ett eget hundspann. Snart blev det fyra hundar med ett litet team. Men om du har ett litet team vill du ha ett stort team. Och om du har ett åttahundars team vill du ha några fler hundar om du får besök och vill bilda ett team till. Många av hundarna var omplaceringshundar. Stefan följde sina egna idéer när det gällde träning, och det visade sig att dessa hundar presterade bra när han tävlade med dem. Hans teorier om hundträning var framgångsrika. Och när han föll för draghundar, hade sin egen kennel och utvecklat sina egna träningsprogram för dem, var det inte långt till att flytta västerut. Samma drivkraft som med den första Border Collien.

– Jag tänkte att jag måste se någon som är riktigt bra. Alaska var målet, eftersom hundspann är en nationalsport där. Det skulle vara dumt att inte gå till källan direkt. En snabb internetsökning och ett samtal och prat med en kennel. Jag sa att jag hade en plan för tävlingshundar. Det tog ungefär två veckor innan jag bokade min biljett, så man kan säga att det var en riktigt snabb start.

Alaska

I Alaska tränade Stefan framgångsrika hundar för världens mest ökända hundspannstävling, Iditarod. Som avslutning på sitt Alaska-besök hade han samlat sitt eget team och gav sig ut på en tre månader lång odyssé genom vildmarken. Ett av hans mål var att möta människor som i princip hade tagit med sig en yxa och en såg och bosatt sig i vildmarken. En John Doe eller Joe Blow, så att säga. Eller helt enkelt Steve Allman, vars stuga Stefan passerade 300 km från närmaste samhälle i väglöst land.

– Det fanns en man som hade bott där ute i 50 år. Han hade fått bygga om sin stuga flera gånger eftersom björnar ständigt kom in. Otroligt nog visste han mycket om svensk politik. Varje år fick han nödvändigheter tillsammans med årets nyhetsmagasin levererade med flygplan. Det var lite svindlande att sitta där ute och, med bruten engelska, prata om det svenska trygghetssystemet och hur man kunde tillämpa det i USA.

Förutom de få och ganska märkliga mötena med människor, erbjöd turen insikt i samspelet mellan hundar och människor. Vid flera tillfällen var det hundarnas vägval, list, instinkt och naturkunskap som gjorde resan möjlig och säker. En gång vägrade hundarna att korsa en frusen flod. Stefan försökte i timmar att motivera dem att korsa på ett ställe. Till slut gav han upp och hundarna bestämde själva var de skulle gå över. De korsade floden flera meter nedströms och fortsatte sedan lydigt i exakt samma riktning som Stefan hade pekat mot.

– Isen var förmodligen för tunn för att gå över. Många gånger visade det sig att hundarna fattade klokare beslut än jag. Och jag är väldigt ödmjuk inför vad hundarna vet och känner om naturen.

Inte överraskande kan man se att en tre månader lång tur genom Alaska, under de kallaste månaderna på 30 år, inkluderar flera nära-döden-upplevelser och anekdoter som lätt skulle kunna fylla en bok. Även relativt ovanlig kunskap förvärvas. Till exempel hur man bajsar utomhus när det är minus 40 grader i tre veckor. Och att man kan baka bröd med bara öl och mjöl.

Oavvisligen låter det ganska tufft och svårt att korsa Alaska med hundspann. Man kan undra om detta är något som gemene man skulle klara av.

– Ja, definitivt, säger Stefan.

– Jag gick inte runt och var tuff, jag var ofta ganska rädd. Att genomföra en sådan tur handlar mest om att vara bekväm med sig själv. Och att hundarna är mina bästa vänner betyder att jag inte känner mig särskilt ensam när jag är där ute. Jag vet inte hur det skulle ha gått utan hundarna.

Tillbaka hem igen

När hans visum gick ut återvände Stefan till Skandinavien. Den här gången bosatte han sig först i Tromsö och sedan i Alta, båda i norra Norge. Naturligtvis med fokus på hundar, fotografering och friluftsliv. I början siktade han på spektakulära prestationsorienterade projekt. Från 2005 till 2007 var det relativt lätt att få sponsring från friluftsföretag. Men med tiden upptäckte Stefan att det var upplevelsen i sig som var viktig, inte att stå i rampljuset och göra ditten och datten, att det var så och så långt, vid en viss tidpunkt.

– Glädjen i turerna försvinner om jag måste jaga efter att lyckas eller riskera att misslyckas hela tiden. Men visst, jag fastnade ett tag för "vad kan jag göra som sticker ut?"

Även om många ser Stefan som en vildman och äventyrare för vidsträckta områden, som har övergett det "normala" livet, är det inte så han uppfattar sitt liv. Visst, han gillar att vara utomhus. Han kör slädhundar, åker skidor, fiskar och jagar. Han har faktiskt aldrig känt att han har lämnat något och ersatt det med extrema upplevelser. Han är lika bekväm med att pitcha ett fotouppdrag för en reklambyrå på någon ostronbar i Stockholm som han är i en våldsam snöstorm 400 km norr om polcirkeln.

I skrivande stund är Stefan på väg att göra sin examen som hundfysioterapeut. Men han arbetar också som fotograf och vildmarksguide. Jobbet som fysioterapeut är tänkt att fungera som en bas för att försörja sig.

– Självklart är alla välkomna, tills jag har resurser att vara mer selektiv. Då kommer Chihuahuorna att ansluta sig, säger Stefan med ett skratt.