Vita bandet - Ett äventyr på turskidor

"Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Jag inser att jag är stark både fysiskt och mentalt, och klarar så mycket mer än jag tror. Att jag verkligen kan vara positiv varje dag och möta motgångar på ett bra sätt. Och att jag mår bäst när livet är enkelt och naturen är nära."

Den 11:e februari tog Sara Wänseth det första stavtaget på vad som skulle komma att bli en tuff, utmanande och självutvecklande skidtur genom den svenska fjällkedjan. Trött och stolt kunde hon slutligen, några dagar före påsk, hoppa upp på den så passande påskgula betongklumpen vid Treriksröset – dit hon alltså tagit sig helt för egen maskin från Grövelsjön i söder. Efter 60 dagars solo-skidande kunde hon stolt ansluta sig till skaran som genomfört Fjällfararnas Vita Band.

Hur kändes det att komma i mål?

“Lite konstigt och med känslor av både stolthet, lättnad, vemod och lycka. Jag hade föreställt mig mitt möte med Treriksröset i sol och aprilvärme. Istället fick jag blåst och kyla och stannade inte längre än nödvändigt. Nu har det gått några dagar och jag kan se tillbaka på fantastiska 60 dagar som på något vis gick både fort och samtidigt var en väldigt lång tid.”

Vad har varit det absolut tuffaste?

“Min allra sista vecka, sträckan på 18 mil från Abisko till Treriksröset. Stormvindar från norr, en bitande kyla och rejäla snöfall gjorde att det blev den kallaste och svåraste veckan. Jag hade stadig motvind under mina 55 km över Torneträsk och allt var vitt, jag fick använda kompass för att ens skida åt rätt håll. Och vinden uppe på den stora, öppna platån gjorde att tält var en dum idé och jag fick istället gå långa sträckor vissa dagar för att hitta skydd.”

Vad har varit det härligaste?

“Sköna skiddagar när kroppen varit pigg och skidorna snabba. Och såklart naturen och vyerna som har varit helt fantastiska. Den svenska fjällkedjan bjuder på så mycket från söder till norr, finns så otroligt mycket vackra platser. Jag har njutit varje dag på något sätt. Även möten med härliga och innerligt vänliga människor har varit fina upplevelser.”

Vad har du lärt dig?

“Jag hade ju tänkt att jag skulle hitta alla svaren om livet på min tur, att det bara skulle klicka till. Riktigt så blev det kanske inte… Men jag har ändå lärt mig väldigt mycket om mig själv. Jag inser att jag är stark både fysiskt och mentalt och klarar så mycket mer än jag tror. Att jag verkligen kan vara positiv varje dag och möta motgångar på ett bra sätt, och att jag mår bäst när livet är enkelt och naturen är nära.”

Har du några tips till inspirerade äventyrare?

“Jag tror att många skulle klara en sån här tur, bara man är förberedd, har en del kunskap och erfarenhet samt rätt utrustning. Att inte tänka hela sträckan utan sikta på många delmål är också klokt. Ett delmål kan vara efter den där tuffa uppförsbacken, eller när man får äta en god lunch, eller vila ut på en fjällstation.

En annan bra grej kan vara att träna på nedförsbackar så att det blir ett nöje och inte bara en pina på stela ben att skida utför. Jag såg många som tog av skidorna utför och det känns lite onödigt. Sen tror jag att vilodagar är bra för kroppen på en så här lång tur. Kroppen behöver få återhämta sig efter flera tuffa dagar i rad. Sen tycker jag att åka ensam gav en extra dimension till turen. Jag mådde väldigt bra av så mycket tid med mig själv.”

Har du planer på att genomföra även det Gröna bandet?

“Inte just nu… Jag tänker myrar, myggor och regn… Men å andra sidan är jag redan nu sugen på att ge mig ut på en längre tur igen så man vet ju aldrig! Och fjällen sommartid är ju också helt fantastiskt.”